Chefredaktör: Hyresgästföreningens subventionskalkyl missar avgörande intäkter och hushållens verkliga kostnader

Bengtsson presenterar en beräkning, men denna bygger på ett särskilt sätt att räkna subventioner som inte är vedertaget accepterat. Olika ekonomer kan komma fram till väsentligt olika siffror beroende på vilka poster som inkluderas.

HGFs fördelning är baserad på deras egen metodologi för att räkna subventioner, vilken är omstridd. Olika organisationer kan komma fram till olika siffror beroende på definitionen av 'subvention'.

Detta är en faktisk utgift som staten kan beräkna och rapporterar genom skatteverket. Siffran går att verifiera via offentlig skattefinansiell statistik.

Detta är en faktisk skatteintäkt som rapporteras av skatteverket och går att verifiera genom offentlig statistik.

Båda är faktiska skatteintäkter som rapporteras av skatteverket och går att verifiera via offentlig finansiell statistik.

SCB (Statistiska Centralbyrån) publicerar denna statistik regelbundet och siffran går direkt att verifiera från en primärkälla.

Detta är en effektbedömning som bygger på antaganden om beteendeförändringar och ekonomiska multiplikatorer. Olika studier kan komma fram till väsentligt olika resultat.

Detta är ett värderingspåstående om vad som är 'rimligt'. Det finns ingen objektiv standard för att mäta rimlighet, och påståendet kan inte motbevisas empiriskt.

Detta tillskriver motiv och karakteriserar analysen baserat på värderingar. Det går inte att objektivt bevisa eller motbevisa vad som är organisationens 'verkliga' motiv eller vad som utgör 'seriös' analys.

'Alternativkostnad' är ett ekonomiskt koncept som kräver antaganden om avkastning på alternativ placering. Olika antaganden om räntor och marknadsavkastning leder till olika resultat.

Påståendet bygger på en särskild metod för att räkna in och exkludera poster. Beroende på vilka faktorer som inkluderas i 'kostnader' och 'intäkter' kan resultatet skilja sig markant.

Ordet 'mycket stor' är relativt och baseras på värdering snarare än ett objektivt mått. Det går inte att empiriskt motbevisa vad som utgör en 'stor' uppoffring.

Artikeln kritiserar Hyresgästföreningen för att inte redovisa statens intäktssida (reavinstskatt, fastighetsavgift, stämpelskatt) mot subventionernas kostnadssida. Men det är inte självklart att dessa ska nettas: stämpelskatt och fastighetsavgift existerar oberoende av ränteavdragets existens, och deras inkludering i kalkylen är ett aktivt metodval. Samma nettningslogik kan tillämpas på nästan vilket offentligt utgiftsslag som helst (försvarsinköp genererar också arbetsgivaravgifter osv.), vilket inte nödvändigtvis gör det till ett subventionstillskott. Om antagandet inte gäller faller artikelns huvudsakliga invändning mot HGFs bruttosiffror.

”Adderar man till statens intäkt för den årliga fastighetsavgiften (ca 23 miljarder) och stämpelskatten (ca 10 miljarder) blir bilden en annan än den som Hyresgästföreningen förmedlar.”

Artikeln ifrågasätter om det är 'rimligt eller ens seriöst' att kalla ränteavdrag för bostadspolitik. Men definitionen av vad som är 'bostadspolitik' kontra 'skattelagstiftning' är inte en empirisk fråga — den är normativ. Ränteavdraget skapades med bostadspolitiska motiv, snedvrider hushållens val mellan ägt och hyrt boende, och påverkar bostadsefterfrågan. Om antagandet om kategorisering inte hålls försvinner en stor del av artikelns kritik.

”Frågan är dock om det är rimligt eller ens seriöst att definiera centrala element av kapitalbeskattningen som bostadspolitik bara för att den innehåller ett element av statliga kostnader med privatbostäder som mottagare?”

Artikeln beräknar ägarboendets alternativkostnad till 'mer än 300 miljarder kronor' och menar att detta gör subventionsjämförelsen skev. Men hyresgäster betalar hyra, och hyran inkluderar fastighetsägarens avkastningskrav och kapitalkostnad. Den som hyr bär alltså indirekt en kapital­kostnad — via hyresnivån. Artikeln presenterar hyresrätten som 'ingen kontantinsats, inget kapital bundna i bostaden' utan att diskutera att hyresvärdens kapital­kostnad är inbakad i hyresnivån. Asymmetrin i behandlingen av kapitalkostnader gör jämförelsen lika ensidig som den Weiss kritiserar.

”Den som hyr behöver inte köpa sitt hyreskontrakt. Ingen kontantinsats ska byggas upp och något kapital behöver inte bindas i bostaden.”

Artikeln citerar 'olika studier' utan att namnge dem eller granska deras antaganden. Spannet 60–100 procent är extremt brett och beror på vilka kontrafaktiska beteenden man antar (hur stor andel av arbetet hade utförts ändå, svart eller i utlandet?). Om studier med svaga kontrafaktiska antaganden dominerar spannet är återbäringssiffran kraftigt överskattad, vilket ändrar artikelns slutsats om ROT-avdragets nettokostnad.

”Vad gäller ROT finns olika studier som landar i ett spann där staten får tillbaka ca 60 – 100 procent i form av ökade skatteintäkter.”

Weiss motiverar 3,5-procentsvalet med att det 'motsvarar hushållens ungefärliga lånekostnad'. Men lånekostnaden är inte alternativkostnaden för eget kapital — det är en skuldkostnad. Alternativkostnaden för eget kapital borde jämföras med vad kapitalet hade avkastat i en alternativ investering med likvärdig risk (historiskt c:a 5–8 procent för aktier realt). Att välja en lägre ränta minskar dramatiskt den beräknade alternativkostnaden, vilket gynnar Weiss' argument om att ägarboende bär stora implicita kostnader. Hade en aktieavkastning använts hade siffran blivit ännu större — men det är ändå inte uppenbart att aktier är rätt jämförelsetillgång.

”Med en alternativkostnad om ca 3,5 procent, vilket motsvarar hushållens ungefärliga lånekostnad, uppgår hushållens samlade årliga alternativkostnad för detta kapital till mer än 300 miljarder kronor.”

Artikeln avslutar med att HGFs kalkyl är 'ett sätt att driva Hyresgästföreningens eget särintresse', men artikeln saknar upplysning om Bostadspolitik.se:s ägarförhållanden, finansiering eller eventuella kopplingar till fastighets- och byggintressen. Om publikationen har finansiärer med intressen i ägt boende eller fastighetsmarknaden är kritikens trovärdighet inte starkare än HGFs. Antagandet om Weiss' neutralitet är implicit men bär tyngd i argumentationen.

”Annars blir kalkylerna bara ytterligare ett sätt att driva Hyresgästföreningens eget särintresse.”