EU-domstolen: Försäljning av brottmålsdomar strider mot GDPR

Ett juridiskt faktum som kan verifieras genom att läsa EU-domstolens dom. Det är ett konkret rättsligt avgörande som är offentligt dokumenterat.

En faktisk händelse som kan verifieras mot officiella domslut och rättsregister. Domtiden och brottstypen är konkreta faktauppgifter.

Kan verifieras genom Lexbases arkiv och publiceringshistorik. Det är en faktisk tidsperiod mellan 2011 och 2024/2025.

Rättsprocesser är dokumenterade och kan verifieras genom att kontrollera domstolsregistren och förhandsavgörandena vid EU-domstolen.

Lexbases nuvarande policy kan verifieras, men påståendet om hur de arbetar (AI-användning, journalistisk bearbetning) kräver granskning av deras faktiska arbetssätt och kan tolkas olika.

En tolkning av vad domstolens avgörande betyder i praktiken. Andra juridiska experter kan tolka domslutet annorlunda.

Ett värderingsmässigt påstående om motsättning mellan två politiska mål. Det går inte att objektivt bevisa eller motbevisa utan att göra normativa bedömningar.

En prognos om framtida effekter som beror på hur domstolen tolkas och implementeras juridiskt. Olika juridiska tolkningar kan leda till olika praktiska konsekvenser.

Artikeln presenterar EU-domstolens slutsats som självklar och värderingsmässigt okontroversiell. Den diskuterar aldrig den motstående principen: att domstolsdomar i Sverige är offentliga handlingar (offentlighetsprincipen) och att det finns legitima skäl — journalistisk granskning, säkerhet, medborgerlig insyn — för att dessa ska vara sökbara. Valet att inte nämna offentlighetsprincipen alls är ett strukturellt antagande om vilken princip som 'vinner'.

Lexbases styrelseordförande säger rakt ut att avgörandet 'inte kommer påverka vår verksamhet över huvud taget' eftersom de redan omformat sig till AI-genererade 'journalistiska artiklar'. Artikeln behandlar detta som en parentes snarare än som en fundamental utmaning mot hela domens praktiska betydelse. Om Lexbase och liknande aktörer enkelt kan kringgå avgörandet genom att etikettera samma data som 'journalistik', är domen i praktiken verkningslös — vilket undergräver hela artikelns implicita narrativ om en seger för den personliga integriteten.

”Det kommer inte påverka vår verksamhet över huvud taget, säger han.”

Artikeln rapporterar Lexbases anpassning neutralt men undersöker aldrig om AI-genererade bearbetningar faktiskt kvalificerar som journalistisk verksamhet enligt GDPR. Detta är kärnfrågan efter domens praktiska tillämpning — men artikeln lämnar den obesvarad och antyder implicit att förändringen är ett kringgående snarare än en äkta omvandling, utan att argumentera för det.

”De publicerar inte längre obehandlade brottmålsdomar utan gör journalistiska artiklar av dem, både med hjälp av AI och mänskliga reportrar.”

Artikeln rapporterar EU-domstolens förhandsavgörande i termer som antyder ett slutresultat ('EU-domstolen slår fast'), men ett förhandsavgörande är en tolkningsfråga som skickas tillbaka till nationell domstol — Attunda tingsrätt — för att fatta det faktiska beslutet i det enskilda målet. Utfallet för Raabi personligen är alltså ännu oklart.

”EU-domstolen slår fast att svenska företag som säljer brottmålsdomar... strider mot GDPR”

Rabis påstående om att sökbara domar försvårade jobbjakt presenteras som sant och generellt giltigt, utan evidens eller motperspektiv. Alternativa tolkningar — t.ex. att arbetsgivare ändå kan efterfråga utdrag från belastningsregistret, att transparens kan skapa incitament för bättre rehabilitering, eller att brottsofferperspektiv kan innebära ett intresse av att synliggöra gärningsmän — nämns inte.

”Kriminalvårdens önskan om att integrera exfångar i samhället går på tvärs med att det är så enkelt att söka upp gamla domar.”