Straff ska summeras fullt ut – mängdrabatt för brott försvinner i regeringens reformpaket

Detta är en konkret räkneexempel baserat på lagbestämmelser som kan verifieras mot lagtext och domstolspraxis. Det går att kontrollera vilka straff som tillämpas före och efter lagändringen.

Lagrådets yttrande är ett officiellt dokument som kan granskas för att fastställa vilka kritiska synpunkter de framförde. Detta är en konkret faktisk fråga om vad Lagrådet skrev.

Ikraftträdandedatum är faktisk information som finns i lagförslaget och kan bekräftas genom officiella källor.

Detta är en konkret lagbestämmelse som kan verifieras mot lagtext. Det går att kontrollera om dessa påföljdtyper avskaffas eller behålls.

Detta är en värdering av vad som är 'rimligt'. Ordet 'rimligt' är normativt och kan inte motsägas av fakta – olika människor har olika uppfattningar om rimlighet.

Regeringens motivering kan granskas, men påståendet om vad regeringen 'ser' innehåller en tolkning av deras intentioner och prioriteringar. Olika tolkningar av regeringens position är möjliga.

Beskrivningen av ett vägval som 'principiellt' är en värdering och tolkning. Det går inte att empiriskt motbevisa att något är principiellt – det är en bedömning av vilken typ av beslut det är.

Man kan jämföra Lagrådets kritik med de ändringar regeringen gjorde för att avgöra om och i vilken omfattning kritiken implementerades i det slutliga förslaget.

Hela reformen vilar på premissen att strängare straff ger effekten att färre brott begås. Den empiriska forskningen om straffskalors avskräckande effekt är dock starkt blandad — de flesta kriminologiska studier pekar på att det är upptäcktsrisken, inte straffets längd, som styr brottsbenägenheten. Om detta antagande inte håller faller reformens viktigaste motivering, och kvar blir enbart ett retributivt (hämnd/proportionalitets) argument som artikeln inte explicit erkänner som sådant.

”Det är inte rimligt att vissa brott i praktiken blir gratis om man har begått många brott”

Termen 'mängdrabatt' är en retorisk ram, inte en neutral beskrivning. Den nuvarande principen om straffnedsättning vid flerbrott är rotad i proportionalitetsprincipen: att ett samlat straff inte ska bli oproportionerligt till den dömdes samlade skuld och möjligheter till rehabilitering. Artikeln använder genomgående regeringens framing utan att presentera alternativbeskrivningen. Om antagandet att det rör sig om en 'rabatt' ifrågasätts förskjuts hela normativa ramen — det additiva systemet kan lika gärna beskrivas som 'oproportionerlig ackumulering'.

”Det är inte rimligt att vissa brott i praktiken blir gratis om man har begått många brott”

Lagrådet är Sveriges formella laggranskningsorgan med konstitutionell roll. Att ministern säger 'vi tog hänsyn till en del synpunkter, men inte när det gäller mängdrabatten' och motiverar det med att det 'är ett principiellt vägval' är en icke-motivering. Artikeln refererar Lagrådets kritik men gör ingen ansträngning att redovisa vad kritiken faktiskt innehåller. Läsaren får ingen grund att bedöma om kritiken gäller rättssäkerhet, proportionalitet, eller genomförbarhet.

”Lagrådet har varit kritiskt till lagändringarna. Enligt Strömmer har regeringen tagit hänsyn till en del av synpunkterna, men inte när det gäller förslaget att avskaffa mängdrabatten.”

Artikeln konstaterar att ikraftträdandet beror på 'i vilken takt Kriminalvården kan genomföra sin pågående expansion av fängelseplatser' utan att problematisera vad detta innebär kostnadsmässigt, tidsmässigt, eller om expansionen ens är realistisk i önskad skala. Fängelsebyggande är mycket kostsamt och tidskrävande. Om expansionen inte håller takt riskerar reformen att antingen inte implementeras eller att leda till överfyllda anstalter med sänkt behandlingskvalitet — båda utfall som är väsentliga men osynliga i artikeln.

”Det ska ske den dag regeringen bestämmer, vilket i sin tur beror på i vilken takt Kriminalvården kan genomföra sin pågående expansion av fängelseplatser.”

Billighetsskälen infördes av skäl — de speglar en idé om att det är ociviliserat att bestraffning ska kumulera med civila konsekvenser av domen. Att en person förlorar jobbet, familjen, bostaden är reella konsekvenser av frihetsberövande. Att ta bort möjligheten att beakta dem antar implicit att straff ska vara rent proportionerliga mot brottets allvar, utan hänsyn till individens totala situation. Detta är ett normativt ställningstagande som artikeln presenterar utan diskussion.

”Exempelvis ska en dömd inte få lindrigare straff på grund av att han eller hon förlorar jobbet.”

Reformen lägger tyngdpunkten på längre fängelsestraff och tar bort alternativa påföljder som villkorlig dom och skyddstillsyn. Detta implicerar att fängelse är det mest effektiva svaret. Varken rehabilitering, strukturella orsaker till upprepad brottslighet, eller alternativa sanktionsformer diskuteras. Om detta antagande är felaktigt — dvs. om långa fängelsestraff ökar snarare än minskar återfall — är hela reformlogiken felvänd.

Artikeln presenterar principen om att lägga ihop straffvärden som en naturlig rättviseprincip. Men varför just tre brott? Varför summeras straffvärdena och inte diskonteras på något annat sätt? Att exakt additiv summering är 'rätt' är ett normativt antagande som inte motiveras. Lagrådet har uppenbarligen haft synpunkter (som inte redovisas) som sannolikt berör just detta.

”Lagändringen innebär att när ett straff för flera brott ska bestämmas ska straffvärdena för alla brott läggas ihop. Åtminstone summan av straffvärdet för de tre allvarligaste brotten, anser regeringen.”