Timbro-ekonom: Kriminalvårdens siffror bygger på gissningar och saknar centrala faktorer

Ett publicerat faktum som kan verifieras genom att kontrollera SvD:s arkiv från det angivna datumet. Detta är en påvisbar händelse.

Kan verifieras genom att läsa Kriminalvårdens officiella replik/svar. Detta är ett faktum om vad myndigheten uttryckligen har sagt.

Kan kontrolleras direkt i Kriminalvårdens prognosdokument från 2025. Det är en konkret påvisbar faktisk utsaga.

Medan prognosen själv är verifierbar kräver jämförelsen med andra västvärldsländer tolkning av vad som räknas som 'högt' och vilka länder som inkluderas. Det är en komparativ bedömning.

Kan kontrolleras i Kriminalvårdens prognosdokument. Det är en specifik kvantitativ förutsägelse som går att verifiera.

Detta är en värdering av prognosernas metoder och pålitlighet. Vad som är 'orimligt' är subjektivt och formuleringen tillåter ingen falsifierbar motsats.

Påståendet om konsekvenserna av denna modelleringsmetod är en teknisk bedömning där olika forskare eller statistiker kan vara oense om omfattningen av 'enorma fel'.

Formuleringen är delvis faktisk (återfallstakten för frivårdsklienter) men slutsatsen att detta gör fenomenet till en 'cykel' snarare än 'kedja' är en tolkning och kan ifrågasättas av andra.

'Anmärkningsvärt' är en värdering som beror på läsarens förväntningar och normativa ställningstagande. Det finns inget objektivt svar på vad som bör anses anmärkningsvärt.

Detta är en normativ rekommendation och värdering av vad som 'behövs'. Det kan inte falsifieras objektivt och är en politisk eller organisatorisk bedömning.

Danieli kritiserar Kriminalvården för att sätta parametern till noll, men ger själv ingen egen uppskattning av hur stor effekten faktiskt är eller i vilken riktning den skulle påverka prognosen. Hela hans slutsats – att prognosen är en 'enorm överskattning' – vilar på antagandet att en inkluderad inkapaciteringseffekt skulle dra ner siffrorna kraftigt, inte att den kunde vara liten eller obetydlig.

”Sammantaget riskerar detta att leda till en enorm överskattning över tid.”

Artikeln använder internationell jämförelse som ett slags sanningstest ('är det sannolikt att Sverige får nivåer som är mångdubbelt högre...'), men nämner inte om Sverige genomgår specifika förändringar (t.ex. skärpta straffskalor, ny lagstiftning mot gängkriminalitet, längre strafftider) som skulle kunna förklara en verklig divergens utan att prognosen för den skull är fel.

”Är det sannolikt att Sverige får nivåer som är mångdubbelt högre än i andra länder med liknande straffsystem, inte minst Danmark?”

Danieli pekar på att Kriminalvården satt en central parameter till noll istället för att försöka uppskatta den, men erbjuder själv ingen alternativ skattning eller metod. Detta antagande – att ren kritik av metodval är tillräckligt för att diskvalificera hela prognosen – bär stor del av artikelns retoriska kraft utan att visa vad en bättre modell skulle ge för resultat.

”Att det är komplicerat stämmer förvisso, men att något är svårt att uppskatta betyder givetvis inte att parametern saknar betydelse.”

Detta är ett implicit policyförslag som förutsätter dels att bristen beror på kompetens snarare än på genuint svåra modelleringsproblem i kriminologisk forskning, dels att den typ av expertis författaren förespråkar skulle vara mer träffsäker och opartisk. Ingen sådan jämförelse eller evidens presenteras.

”Det är just därför sådan specialistkompetens behövs i och omkring Regeringskansliet.”

Hela artikelns tonvikt ligger på risken för överskattning ('enorm överskattning', 'offensiva utspel'), men konsekvenserna av motsatsen — att en försiktig modell underskattar behovet och leder till överbeläggning, säkerhetsproblem eller omöjlighet att verkställa straff — diskuteras inte. Detta är en asymmetrisk riskvärdering som inte motiveras.

”Över tid ackumuleras enorma fel, vilket troligtvis ligger bakom prognostiserade ökningar på hundratals procent inom ett decennium.”

Artikeln tolkar Kriminalvårdens val att sätta inkapaciteringseffekten till noll som ett tecken på bristande rigör, utan att överväga att myndigheten kan ha gjort ett medvetet val att hellre överskatta behovet än att riskera underkapacitet – en rimlig förvaltningsprincip som inte diskuteras eller vederläggs.

”man menar samtidigt att det finns goda skäl att bortse från den eftersom den är mycket svår att uppskatta”