Recension: Bok pläderar för ett starkare, mer enat EU i en orolig tid

Båda uppgifterna kan verifieras mot officiell statistik från Eurostat och IMF. EU:s BNP och befolkningssiffror är väldokumenterade faktum.

Detta är ett offentligt känt och bekräftat faktum. Frankrike är en officiell kärnvapenmakt enligt NPT och detta är väldokumenterat.

De 13 kolonierna grundades på 1600-talet och USA bildades officiellt 1776, vilket är ungefär 100-170 år beroende på räkningsmetod. Historiska källor är klara på denna tidsperiod.

Detta är en värderande utsaga med ordet 'dömda' som signalerar en normativ dom. Det framgår inte vilket jämförelseobjekt som avses, och påståendet kan inte motbevisas empiriskt.

Första delen är faktiskt påvisbar, men slutsatsen om relativ påverkansförmåga är en tolkning. Historikeroch politologer är oense om hur man mäter 'påverkan' och vilka faktorer som spelar in.

Detta blandar empirisk observation med normativ ståndpunkt. Vilka 'stora problem' och hur man mäter 'lösbarheten' är omstritt bland forskare och debattanter.

Ordet 'tyvärr' markerar en värdering. Påståendet om vad olika styrningsmodeller 'erbjuder' är formulerat för vagt för att kunna falsifieras empiriskt.

Detta är en tolkning av EU:s syfte och effekt. Det finns betydande oenighet bland historiker och politologer om EU:s egentliga agenda och resultat.

Detta är en normativ omdefiniering av begreppet 'suveränitet'. Statsvetare är oense om denna tolkning, och det finns alternativa definitioner av suveränitet i teorin.

Artikeln presenterar federalisering som den uppenbara lösningen på 'lapptäcket' av nationella försvarsindustrier utan att diskutera alternativ som mellanstatligt samarbete utan överstatlighet, eller risker med att centralisera beslutsfattande (t.ex. korruption, avstånd till medborgare, stelbenthet).

”Det är svårt att begripa varför Europas länder långsiktigt ska hålla sig med ett lapptäcke av nationella försvarsindustrier, vapensystem och militära strukturer”

Hela artikelns argumentation bygger på premissen att 'ensamma är vi dömda till stagnation och marginalisering' utan att det empiriskt styrks att storlek är avgörande snarare än t.ex. institutionell kvalitet, allianser eller nischstrategier. Om premissen inte stämmer faller hela argumentet för federalisering som nödvändighet.

”Ensamma är vi dömda till stagnation och marginalisering.”

Begreppet 'vetokrati' är redan värdeladdat och förutsätter att konsensuskrav är dysfunktionellt snarare än en demokratisk säkerhetsventil. Artikeln redovisar inte motargumentet att veto skyddar nationell suveränitet och minoriteters intressen.

””Vetokratin” måste begränsas”

Jämförelsen med Katalonien och Norrland presenteras som ett rent retoriskt argument mot regionalt självstyre, men inga belägg eller motexempel diskuteras. Detta stärker artikelns slutsats om att storskalighet är överlägset utan att pröva den mot motsatta fall.

”Politisk fragmentisering under namn av regionalt eller lokalt självstyre erbjuder tyvärr bara återvändsgränder i en alltmer globaliserad värld.”

Artikeln ställer frågan om legitimitet retoriskt ('Finns samma varma känsla mellan Stockholm och Sofia?') men löser den aldrig, och accepterar ändå förslaget om en direktvald president som en rimlig väg framåt. Detta är ett implicit antagande att institutionell reform kan skapa den gemenskapskänsla som annars saknas.

”Och i toppen ska finnas en direktvald europeisk president.”

Artikeln drar en analogi mellan nationell skattelegitimitet ('Svenska medborgare accepterar att betala skatt till människor de aldrig träffat') och en framtida europeisk sådan, utan att problematisera att den nationella legitimiteten byggts upp under lång tid och med en gemensam politisk identitet som inte automatiskt kan överföras till EU-nivå.

”Svenska medborgare accepterar att betala skatt till människor de aldrig träffat eftersom de ändå uppfattar dem som del av samma politiska gemenskap.”

De geopolitiska händelserna radas upp som bevis för att federalisering är nödvändig, men kausalkedjan mellan 'hot utifrån' och 'mer överstatlighet som lösning' tas för given snarare än argumenteras för. Andra institutionella svar diskuteras inte.

”Det är ur denna situation Jederlund skriver. Hans svar är i grunden enkelt: Europa måste bli mer av en politisk enhet.”