Polisen bygger upp ny beredskap mot sabotage och hybridhot

Detta är ett allvarligt påstående om statssponsrad brottslighet. Medan det finns säkerhetsmyndigheters bedömningar och enskilda fall, är omfånget och mekanismerna omtvistade mellan olika källor och myndigheter.

Påståendet om vad brotten 'framför allt' handlar om är en bedömning baserad på statistik från myndigheter, men definitionen av 'framför allt' och vilka brottskategorier som ingår kan tolkas olika av olika källor.

Detta är ett organisatoriskt faktum om Polismyndighetens befintliga struktur som kan verifieras genom officiella rapporter och myndighetskommunikation.

Detta är en påstådd organisatorisk åtgärd som kan verifieras genom myndighetssamarbeten och officiell kommunikation från polisen och andra berörda myndigheter.

Påståendet är beroende av tidsperiod, vilka brottskategorier som räknas, och olika myndigheters mätmetoder. Olika sources kan komma fram till motsatta slutsatser.

Bedömningen av 'väldigt framgångsrik' är tolkningsbar och resultat kan mätas på olika sätt. Huruvida metoden kan appliceras på hybridhot är en spekulativ slutsats som experter kan vara oense om.

Detta är ett påstått faktum om myndighetsamarbete som kan verifieras genom officiella uttalanden, överenskommelser och strukturerade rapporter från de berörda myndigheterna.

Artikeln presenterar polisens arbete som den centrala lösningen, trots att statsaktörers hybridkrigföring traditionellt är en fråga för underrättelsetjänster och försvar snarare än ordinarie brottsbekämpning. Att polisen är rätt aktör för detta tas för givet snarare än diskuteras som ett val med för- och nackdelar.

”Lägescentraler med kompetens om hybridhot – och utredningsgrupper som fokuserar på brott mot samhällets infrastruktur. Det är två av polisens drag för att motverka hybridangrepp mot Sverige.”

Roglert själv nämner att brotten 'tidigare har uppfattats som skadegörelse' – vilket antyder att statistiken kan påverkas av hur polisen nu väljer att kategorisera och leta efter mönster, inte nödvändigtvis av en reell ökning i brottsfrekvens. Artikeln presenterar ökningen som ett obestritt faktum utan denna nyansering.

”Brott mot samhällsviktig verksamhet ökar. Det här har ju varit ett område där brotten kanske tidigare har uppfattats som skadegörelse eller andra mindre allvarliga brott.”

Hela artikeln bygger på uttalanden från en enda person vars yrkesroll är att driva just den verksamhet han beskriver som framgångsrik och nödvändig. Ingen oberoende expert, kritiker eller utvärdering citeras för att bekräfta eller ifrågasätta beskrivningen.

”säger Magnus Roglert, nationell chef för polisens beredskapssektion”

Artikeln nämner det stärkta samarbetet mellan tre maktapparater som en i grunden god utveckling utan att beröra möjliga problem med gränsdragning, civil kontroll eller rättssäkerhet när polisiära, underrättelse- och militära funktioner glider in i varandra.

”Även samarbetet mellan Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Försvarsmakten har stärkts – för att bättre kunna motverka hybridangrepp på svensk mark.”

Artikeln citerar att driftcenter-metoden 'visat sig vara väldigt framgångsrik' för dödligt våld, och drar sedan slutsatsen att samma metod kan 'appliceras' på brott mot samhällsviktig verksamhet. Men dessa brottstyper skiljer sig fundamentellt (statsaktörer med underrättelseresurser vs. kriminella gäng), och ingen evidens presenteras för att metoden fungerar även här. Om detta antagande inte stämmer faller hela poängen med artikeln – att polisen 'har ett svar' på hybridhot.

”Det här har visat sig vara väldigt framgångsrikt just när det gäller omhändertagandet av det dödliga våldet, och vi kan applicera den här arbetsmetoden på flera andra områden”